Askfödd

Titel: Askfödd
Författare: Sabaa Tahir

Gerne: Fantasy
Antal sidor: 511
Favoritkaraktär: -
Poäng: 1/5 
Serie: An ember in the ashes 





Handling (från baksidan) :
I krigarnas imperium straffas olydnad med döden. Intellekt slås i bojor och skönhet blir ruiner. Det som en gång var ett blomstrande rike är nu en värld av aska.
När två unga människors vägar korsas inser de att de tillsammans kan bli gnistan som väcker en revolution.

Omdöme:
Priset till kategorin Årets största besvikelse går till... Askfödd!!!

Jag hade verkligen förväntat mig mer från den här boken, men innan jag går på det dåliga måste jag ta upp de få saker jag tyckte om med Askfödd. Till att börja med var det nästan omöjligt att lägga ner boken, trots att den hade vissa stora brister. Tempot var högt och det var nästan ingen tråkig stund genom hela boken.

Laia tyckte jag var helt okej som huvudkaraktär. Hon hade väldigt mycket kämparglöd och försökte uppnå sina mål trots att hon hade oddsen emot henne. Men ibland var hon rent av dum och naiv. Speciellt när hon inte förstod vissa väldigt uppenbara saker. Det skulle inte heller precis skadat om Laia hade varit lite mer kick-ass, alltså inte behövt rädddas hela tiden och kunnat försvara sig själv.

Kommendanten var en väldigt intressant/creepy person som jag gärna velat veta mer om. Även hennes motiv kändes väldigt oklara för mig. Men det fanns många tillfällen där Kommendanten betedde sig helt orealistiskt. Hur kan man ärligt talat piska ihjäl elever som kommer några minuter försent och sedan låta de som går runt och våldtar vara?

Spoiler: Elias förstår jag mig inte riktigt på. Jag kan fortfarande inte fatta att han gav upp när han var så nära. Jag menar han hade ju dödat sina kamrater och nästan dödat sin bästa vän för att komma så långt som han gjorde, och sedan gav han upp pågrund av en tjej han bara känt i några dagar.
Spoiler slut.

I början av boken gillade jag Heléne som verkade riktigt cool. Men genom bokens gång ogillade jag henne bara mer och mer. Detta berodde väldigt mycket på hennes beteenden och val. Och det faktumet att hon knappt försökte vinna tävlingen.

Språket var en av de saker som höll mig kvar. Det var inte för mycket eller för lite detaljer och även om Tahir beskriv folk på det gamla vanliga sättet med rött hår, blont hår, blek, kort eller lång så var språket ändå gripande.
Våra blickar möts över gården och jag slås för hundrade gången av hur olika vi är. Jag har svart hår, hon har blont. Min hud är gyllenbrun och hennes är är kritvit... 
Det finns väldigt många ologiska luckor i Askfödd. Varför får T.ex Helene som är kvinna tävla om tronen när hela grejen med tävlingen är att hitta en ny kejsare då den gamla inte hade några MANLIGA släktingar kvar? Och hur kunde Kommendanten som också är en kvinna komma så långt i "kärriaren"  när hon lever i värld där kvinnor behandlas lika illa som smutsen på mina skor?

Påtal om kvinnor som behandlas illa så borde Askfödd snarare hetta Våldtäkter med tanke på hur många gånger kvinnliga karaktärer hotas med att våldtas eller blir våldtagna. Egentligen är det inte det faktumet att det finns våldtakt i boken som stör mig utan hur den framställs, som något som händer på grund av att offret är vackert och på så sätt "frestar" förövaren. Inte som något som händer pågrund av maktdynamik.  När författaren påstår sådant är den helt enkelt inne i ett farligt spår. Jag menar då kan ju alla kvinnliga karaktär lika gärna täcka vartenda kroppsdel, gömma sig i mörker och förstöra sina egna kroppar för att inte riskera bli våldtagen. Men de kan fortfarande bli våldtagna då våldtakt inte har något med utseendet att göra utan om dominans. Om Tahir nu ville lära oss något om  t.ex varför ett patriarkalt samhälle är så hemskt kunde hon åtminstone lagt mer fokus på offren så att vi läsare kunde läsa om deras historier och hur de blev tvungna att hantera allt istället för allt Lais velande mellan dem båda pojkarna.

Och ja, det finns en triangeldrama. En mycket onödig triangeldrama där det var mycket uppenbart vilka som skulle bli ett par. Egentligen är det inte bara en triangeldrama utan TVÅ. Och precis som den andra så är det bara en massa onödigt velande. Vi ska även inte glömma att vi får instlove på köpet. Helt underbar, eller hur?

Så Askfödd är helt enkelt ingen bok jag rekommenderar. Läs I ljusets makt vetja! En riktigt bra fantasybok som tar alla dem där klyschiga troperna (som Askfödd är full av) en och en och sedan krossar dem.

Outtalat

Titel: Outtalat 
Författare: Sarah Rees Brennan 
Genre: Gotik, Fantasy 
Antal sidor: 336
Tiden det tog mig att läsa boken: 5 dagar
Serie: Lynburn Legacy
Favoritkaraktärer: Angela, Holly
Poäng: 3/5 








Handling ( från Adlibris )  : 
För Kami Glass har han alltid funnits där: Jared, pojken hon kan tala med i sitt huvud, men som ingen någonsin sett i verkliga livet - inte ens hon själv. Hon har inte helt lyckats dölja sina inre samtal med Jared för sin omgivning och Kami betraktas därför som ett lite udda inslag i Sorry-in-the-Vale, den sömniga engelska småstad hon bor i.
Trots detta har Kami funnit sin plats i det lilla samhället. Hon har precis startat en skoltidning tillsammans nmed sin bästa vän och är nöjd med det mesta i tillvaron.
Men på sista tiden har konstiga saker börjat hända. Från skogen hörs illavarslande skrik om natten och bakom fönstren på Aurimere slott är lamporna plötsligt tända igen: familjen Lynburn, som styrt staden i många generationer, har återvänt efter flera års gåtfull frånvaro. När Kami i hopp om ett scoop börjar forska i familjens historia inser hon att den lilla stad hon trott sig känna så väl är full av hemligheter. Och att pojken hon talar med i sitt huvud mycket väl kan vara nyckeln till alltihop.

En liten kommentar: 
Som du/ni redan har sett så ser meningarna i denna recension olika stora ut. Jag ska försöka återgärda problemet så fort jag kan (eller snarare listar ut hur jag ska fixa det) . Men till dess... Önskar jag dig/er en trevlig läsning!

 Omdöme: 
Ibland läser man en bok som är bra men inte riktigt når upp till förväntningerna, en sådan bok är Outtalat. När jag började med den så trodde jag verkligen att den skulle bli en fempoängare, då jag bara hade läst positiva recensioner om den och så har ju den ett så snyggt omslag. Men tyvärr tyckte jag inte att den levererade allt.

Kami var faktiskt en väldigt smart och rolig huvudkaraktär, men jag tyckte allt hennes velande mellan Ash och Jered var tröttsamt. Och påtal om Jared så föredrog jag honom ( precis som Kami ) när han bara var killen som kanske inte fanns i verkligenheten, men som hon alltid kunde prata med. Men när det vissade sig att han inte bara var en låtasasvän utan en levande människa som dessutom var en Lynburn, började han personlighet förändras på ett negativt sätt, och han började liksom "växa bort" från Kami. 
Vad det någon mer än jag som märkte det? 

Boken var skrivet på ett enkelt och vältänkt sätt. Något som jag inte tyckte  sådär jätte mycket om var dialogerna som ALLTID var roliga eller lustiga på något visst. Även om jag fick ett eller annat gott skratt av det, så blev det snart för mycket och onaturligt. 

Vad det gäller Kamis vänner tyckte jag attt de alla hade en egen unik personlighet. Speciellt Holly som vissade sig var mer än "den snygga tjejen". Angela tyckte jag också om. Hon var både häftig och modig, vilket hon bevisade i slutet.  Och även om alla hade sina brister och görde vissa duma beslut, tyckte jag för det mesta om dem. 

Så den här boken har sina dåliga sidor, men också sina bra. Den var helt enkelt en läsvärd bok vars fortsättning jag kanske läser. 

Änglafall

Titel: Änglafall
Författare: Susan Ee
Antal sidor: 242
Förlag: Modernista
Genre: Dystopi
Tiden det tog mig att läsa boken: 1 dag
Favoritkaraktärer: Penryn, Paige, Penryns (galna) mamma 
Bokpoäng: 2/5







Handling: 
Sex veckor har gått sedan undergångens änglar nedsteg för att utplåna den moderna världen som vi känner den. Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglar för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå sig ihop med Raffe, en skadad fiendeängel.
Penryn och Raffe reser genom ett mörkt och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Francisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster, och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen.

En liten komentar: 
Av någon konstig andledningar har vissa av mina texter olika textstorlekat. Eftersom jag använder ipaden så är det lite krångligare att fixa sådant, men jag ska försöka återgärda problemet så fort jag kan. Eller snarare så fort jag får tag en dator. :) 

Omdöme: 
Änglafall har jag länge velat recensera. Men jag har tvekat, eftersom jag inte har så mycket att säga om den här boken. Men jag ska försöka göra denna minirecension recension ändå.

Vi kan börja med karaktärerna. Penryn tyckte jag för det mesta om. Hon kunde klara sig på egen hand, och hon stod fast vid sina mål (hon var alltså väldigt envis, på ett bra sätt.)  
Raffe kände jag inget speciellt för. För mig var han inget annat än "den där ängeln" som hade för mycket skönhet och ego för sitt eget bästa. Men jag tyckte om att han inte hela tiden räddade Penryn, utan att de båda räddade varandra. Vilket inte sker så mycket i sådana (paranormal romance) böcker.
Penryns mamma var en ganska intressant och mystisk karaktär. Är hon eller är hon inte galen? Och vad det för demoner som besöker henne egentligen?  Hon var faktiskt den jag minst förstod mig på.

Själva handlingen gick i en rasande takt och det var väldigt svårt att lägga ner boken, trots vissa saker. Jag måste även säga att Susan Ee inte sparar på alla blodiga ditaljer.

Nu kommer vi till bokens negativa sidor och andledningarna till att denna bok får ett så lågt poäng, fästan den är så actionpackad och spännade. Först och främst behandlas kvinnor som pigor eller sexobjekt och ingen av dem protesterar mot det. Vilket tolalt förstörde min läsning. Och så är jag väldigt besviken på Penryn som inte försökte få de andra att förstå vad det var som skedde framför deras ögon, alltså att de nedvärderades och att de accepterade det.
Ingen av kvinnorna i boken slogs mot änglarna för att få tillbacka sin planet, utan deras uppgifter vara att tvätta mäns underkläder och oroa sig för att bli våldtagna. Och den enda kvinnliga ängeln i hela boken var en svartsjuk läkare.

Jag vet inte vad ni tycker men jag tycker iallafall att det är helt orealistiskt att halva jordens befolkning ska förvandlas till hemhjälp och sexslavar bara för att jorden börjar invaderas av änglar.

Så Änglafall kunde ha blivit en riktigt bra bok för stunden, trots att handlingen behövde mer djup och vissa saker var för uppenbara. Men en bok med en sådan kvinnosynen kan jag helt enkelt inte gilla.

Jag hade egentligen tänkt skriva en minirecension om boken, eftersom jag trodde att jag inte hade så mycket att säga om den, vilket jag hade. 

Röd drottning

Författare: Victoria Aveyard
Gerne: Dystopi, lite romantik
Tiden det tog mig att läsa boken: 2 dagar
Antal sidor: 384
Serie: Röd drottning 
Favoritkaraktär: Mare
Poäng: 4/5







Handling ( från Adlibris ) :
I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön- utan efter blod. De silveblodiga- de silvriga- är supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.
Mare hör till den röda delen av befolkningen och ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att rubbas. Men när hon genom en ödets nyck börjar arbeta som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats allt. Till sin egen och hovfolkets stora förvåning upptäcker Mare att hon själv besitter en unik och dödlig förmåga, trots sitt röda blod.
Kung Tiberias inser snart att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på. Men medan han smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån och öppna dörren till en ny värld. Samtidigt har hennes hjärta börjat dra henne åt helt fel håll

Omdöme:
Jag började Röd drottning med höga förväntningar efter att ha sett det där väldigt snygga omslaget, läst den intressanta handlingen och läst recensioner om den, och jag avslutade boken riktig nöjd. Först och främst var Mare en jätte bra hjältinna, som påminde mig lite om vår kära Katniss även om Mare hade sina brister och hade en vana att lite på fel parsoner.

Själva världsbygget var inte något helt nytt men eftersom Aveyard lyckades få det vara medryckande och fascinerande så hade jag inget emot det.

När jag läste Röd drottning kändes det ibland som om allt utspelade i 1800 talet t.ex pågrund av vissa traditioner och pågrund av att att det finns en kungafamilj som lever i ett hov o.s.v. Men ibland kändes det också som om allt utspelade sig i framtiden tillföljd av t.ex vissa uppfinningar som inte finns nu. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om det.

Vad det gäller triangel eller snarare fyrkantdramat så var det inte för en gångs skull så uppenbart vem som skulle få vem, vilket var bra även om jag inte kände något speciellt för någon av killerna.

Nu låter min recension lite för väl likgiltig, med tanke på att Röd drottning var så bra att det fanns tillfällen som fick mig ta till min konstiga vana, nämligen att stänga boken när den blev för nervkittlande och börja gå runt i cirklar samtidigt som jag försöker att lugna ner mig själv. Och det faktumet att jag tog till min lilla vana bevisar att den här boken var jätte bra.

Chanslös

Författare: Gail Carriger 
Antal sidor: 375
Serie: Parasoll protokollet 
Gerne: steampunk, romantik, humor
Tiden det tog mig att läsa boken: 2 dagar
Favoritkaraktär/er: Alexia, Madame Lefux
Poäng: 2/5






Handling:
Alexia Tarabotti, numera Lady Maccon, trivs i sin nya tillvaro som fru till Conall Maccon, Londonvarulvarnas alfa. Men hennes idylliska tillvaro störs snart då varulvsregementet återvänder från utlandet och slår ner sina tältpinnar på hennes gräsmätta. samtidigt sveper en farsot in över London, och den påverkar stadens övernaturliga invånare på ett skrämmande sätt. På order av drottningen fattar Alexia sitt para­soll, går ombord på ett luftskepp och ger sig av mot Skottland, ursinniga varulvar och en märklig egyptisk mumie. Men det verkar som om någon helst ser att hon inte når sin destination och Alexia måste inse att det finns situationer som inte ens en kopp te kan rädda! 
Chanslös är andra delen i Gail Carrigers charmiga och humoristiska steampunkserie om den själlösa Alexia Tarabotti. Det är en spännande steampunkroman fylld av humor, romantik, öronmuffar, haggis och luftskepp.

Omdöme:
Det var ett tag sedan jag läste den här boken, men jag tycker att jag kommer ihåg mycket av den förvånansvärt bra. Vilket inte är likt mig, som alltid glömmer saker:)
 Först och främst måste jag säga att andra delen i Parasollprotokollet var lika underhållande som den första delen. Men tyvärr lite seg i vissa ställen, speciellt vid mittenpartiet.

Författaren fortsätter chanslös med  samma sätt som i första boken med rappa meningar och intressanta karaktärer. Ibland sitter man och skrockar åt hennes sätt att formulera sig och nickar gillande åt Alexias rättframma och självständiga sätt.

Det enda som skilde sig mellan denna boken och den första är att denna delen är mer eller mindre  som en historisk deckare, och parsonen som det är meningen att lösa fallet i den boken är ju så klart Alexia, vilket gör att  hon får mer, vad säger man?...  rörelse plats?  Utrymme? Men iallafall så  blir inte Alexia inte slängd hit och dit, utan hon sköter sin grej utan att någon bossar över henne på något sätt. Och det gillar jag 

I den här boken får vi även följa med Alexia på en luftskeppsfärd. Och där händer det saker, stora som små.
Vi får också träffa masa nya och väl utarbetade karaktärer, bland annat Madame Lefux som är en egensinnig uppfinnare. Och som går runt i "herr" kläder på 1800 talet! Vilket gör att hon verkligen sticker upp.  Bara det faktum att hon är så självständig och att hon bryter mot 1800 klädregler räcker för att jag ska gilla henne skarpt.
Men det är inte allt, vi får också förflyttas till Skottland och försöka förstöra ett livsfarligt vapen.

Nu till slutet som slutade i en spännande cliffhanger, som fick mig bli väldigt arg på en viss parson, alltså hur kunde den där valpen tro så om Alexia!?!?
Hur, hur?!?

Allt som allt är Chanslös en mycket bra och trevlig fortsättning på Själlös som innehåller allt man gillade från del 1 men som ändå har utvecklats på ett bra sätt.

Själlös

Författare: Gail Carriger
Serie: Parasoll protokollet
Antal sidor: 364 sidor
Genre:  Steampunk, romantik, humor
Favoritkaraktär/er: Alexia, Lord Akeldama
Tiden det tog mig att läsa boken: 1 dag
Poäng: 5/5







Handling:
Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö, ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och värst av allt halv­italienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te?

Själlös är den första delen i serien om den själlösa Alexia Tarabotti och utspelar sig i ett alternativt London i slutet av 1800-talet, där vampyrer och varulvar är en del av samhället. Det är en ångande steampunk-roman fylld av spänning, romantik, humor, luftskepp, bläckfiskar och bakelser.

Omdöme:
Innan jag började med boken så var jag väldigt tveksam, men när jag väl såg den i biblioteket så tänkte jag att jag kunde ge den en chans. Och besviken blev jag verkligen inte! För vilken bra bok!
Jag gillar hur frispråkig Alexia är i den här hemska tiden där folk är tvungna att ha på sig hemska stora klänningar med turnyer  (då menar jag kvinnorna förstås) och att Alexia använder sitt fina parasoll (som vapen) när man muckar med henne gör att jag gillar henne ännu mer.

En till parson jag gillar väldigt mycket är Lord Akeldama med sin roliga kursiva stil, och sina smeknamn på Alexia. Som är t.ex Alixia min lilla smörblomma. En parson som jag däremot inte gillar är Lord Maccon, en hårig alfavarulv. Jag vet inte riktigt varför jag ogillar honom så mycket, kanske beror det på att han påminner mig så mycket om den där idiotiska kontrollerande Christan från Fiffty shadeys of grey eller kanske beror det på att jag fortfarande inte vet hur gamal han var innan han blev en varulv, och på grund av det inte får en bra bild av hans utseende, ja, jag vet inte.

Men iallafall så var det en välskriven, rolig och lättsam bok där man helst ska läsa där folk vare sig hör eller sig dig, om man inte vill ha konstiga blickar :)

Fallna änglarnas stad

Författare: Cassandra Clare 

Antal sidor:  468
Tiden det tog mig att läsa ut boken: 2 dagar
Genre: Action, drama, fantasy, romantik
Favoritkaraktär/er: Isabel, Simon, Maia
Poäng:  4/5

Handling:

Dyk in i The Mortal Instruments-världen och New Yorks mörka sida, där vampyrer, skuggjägare, varulvar och demoner rör sig i skydd av skuggorna om natten. Äntligen är Clary och Jace är tillbaka!

Kriget är över och 16-åriga Clary Fray är tillbaka i New York. Allt verkar för en gångs skull vara precis som det ska; det är fred, Clary tränar på sin unika förmåga för att bli en skuggjägare och, framför allt, hon och Jace kan äntligen vara tillsammans!
Men ingenting varar för evigt.
Någon har börjat mörda skuggjägare, och Clary finner sig snart indragen i en kedja händelser som kan göra att hon förlorar alla hon någonsin älskat. Till och med Jace.

Fallna änglars stad är den sträckläsningsframkallande fortsättningen på serien om skuggvärlden som inleddes med Stad av aska, Stad av skuggor och Stad av glas.

Omdöme:
När jag väl började med boken hade jag väntat i över 2 månader på att den skulle översättas. Och efter att ha läst den fantastiska stad av glas så hade jag väldigt höga förväntningar på den. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken på Fallna änglarnas stad. För det första varför måste det alltid vara ett hinder för Clarys och Jaces relation? Och varför heter boken fallna änglarnas stad när den inte har något med fallna änglar att göra?

Om man ska bortse från de där två sakerna jag nämnde här ovan så var boken riktigt bra. Clare fortsätter att impornera på mig med sitt väldigt unika sätt att skriva. Flera gånger satt jag bara där och beundrade texten.
Jace är lika hysteriskt rolig med sina kommentarer som vanligt, för är det någon som kan fälla dräpande kommentarer så är det han. Clary är inte fullt så lika klumpig längre. Simon har fått mer plats, det har Isabel också fått och dialogerna var väldigt väl gjorda. Så i slutänden så var det en riktigt bra bok, men bara inte den bästa helt enkelt.

Men slutet..åh...det var VERKLIGEN INTE så jag tänkte mig att boken skulle sluta, men när den gjorde det så ville jag inget hellre än att rusa till biblioteket och låna nästa del på engelska. Men när jag väl hade lugnat ner mig så hade jag bestämt att jag ska läsa nästa del på svenska när den har kommit ut ( vilket den gör någon gång i Janoari ) så att jag verkligen kan njuta av den.
Så nu är det bara att längta till Januari...

Stad av glas

Författare: Cassandra Clare
Antal sidor: 585
Serie: The Mortal instruments
Gerne: Action, fantasy, drama, lite romantik
Favoritkaraktär/er: Clary, Simon, Isabell
Tiden det tog mig att läsa boken: 2 dagar
Poäng: 5/5









Handling:
Lyda Lagen, eller rädda liv? 
Clary kämpar för att rädda sin mammas liv, men för att få hjälp måste hon åka till Glasstaden, Skuggjägarnas stad i hemlandet Idris. Men att ta sig in oinbjuden i staden är förbjudet enligt Lagen, och att bryta mot den kan straffas med döden .

Kärlek är omöjligt och gamla hemligheter kan visa sig vara livsfarliga när Clary och Jace tillsammans står upp mot Valentine, den ondskefulle före detta skuggjägaren som också är deras pappa!

Omdöme:
Den här delen är utan tvekan den bästa delen i hela serien, i allafall om man bara räknar dem delar som jag har läst. Det här var en riktig bra bok full med action, spänning och STORA händelser.  Alla lösa trådar har sats ihop, man har fått svar på saker man har undrat. Karaktärerna har mognat väldigt mycket från stad av skuggor till stad av glas. Clary har blivit mycket bättre som huvudkaraktär även om hon fortfande är ganska klumpig i flera scener. Man får träffa båda gamla och nya karaktärer. Vilket leder till nya relationer bildas och gamla som bryts.

 Sjäv tycker jag att man känner väldigt många känslor när man läser den här boken, bra som dåliga.
Och eftersom det är mitt i ett stort krig i den här delen så oroar man hela tiden sig för vem som ska dö  och vem som inte ska det, vilket jag tycker är bra eftersom en bra bok är en bok man tänker mycket på.  Dem två andra delerna i serien var väldigt mörka, och den här delen är nog mörkast, med all sin död överallt. Vilket självklart inte gör den här beroendeframkallande boken sämre, utan bara bättre.

Men om vi ska prata om omslaget så tog mig det ett bra tag tills jag kunde lista ut vem det föreställde.     När jag väl gjorde det tyckte jag att hårfärgen var helt fel. Varför tog dem liksom inte en blond moddel? För hans riktiga hårfärg är  ju blont. Men om man ska bort se från modellen med det felaktiga hårfärgen så tycker jag att resten av omslaget är riktigt snyggt, med sina glas-skyskrapor som såg ut precis som jag föreställde mig att Idirs skulle se ut.

Jag har faktisk inte något dåligt i boken som jag kan ta upp.

Som sakt så var det en super bok som slutade riktigt bra, inte för sorgligt eller för lyckligt. Och det ska bli väldigt kul att se vad Cassandra Clare har hittat på åt resten av serien :)

Stad av aska

Författare: Cassandra Clare
Antal sidor: 490
Serie: the Mortal instruments
Gerne: Action, drama, Fantasy, lite romantik
Tiden det tog mig att läsa boken: 2 dagar
Favoritkaraktär/er: Clary, Jace
Poäng; 5/5









Handling:
Häng med till New Yorks mörka sida, där nattens och skuggornas varelser rör sig! Egentligen vill Clary Fray bara att livet ska bli normalt igen. Men vad är definitionen av normalt när man plötsligt kan se varulvar, vampyrer och älvor på gatorna, lever som en demondödande skuggjägare och har en mamma som ligger i en magipåverkad koma? Clary försöker dra sig undan från skuggornas värld. Hon vill umgås mer med Simon (kanske mer än som vän?), men skuggjägaren Jace låter henne inte gå så lätt. Och den enda chansen Clary har att rädda sin mamma är att leta upp den onde skuggjägaren Valentin. Mannen som bland annat dödat Clarys morföräldrar - och visar sig vara hennes far. 

Omdöme:
Den här serien blir ju bara bättre och bättre! Stad av aska är till och med bättre än ettan, delvis för att Clary har skaffat sig en lite mer kaxig attityd och delvis för att Jace komentarer är fler och på så sätt för man njuta av Jaces skämt (hans stora ego) och sarkasm. Alltså flera gånger satt jag bara där och tänkte:
" hur kommer Clare på allt?"
Och jag beundrar också Cassandra Clares gripande sätt att skriva. Efter bara några sidor blev jag helt fast, jag kunde knappt släppa boken ur sikte. Och när jag väl hade slutat att läsa boken så tänkte jag bara på hur det skulle gå för Clary & Jace och resten av gänget.

Tja, det var allt om just den här boken, jag vet att det är en ganska kort recesion men det finns inte mycket att säga förutom: LÄS DEN HÄR SERIEN!

Stad av skuggor

Författare: Cassandra Clare
Antal Sidor:526
Serie: The Mortal instruments
Tiden det tog mig att läsa boken: 2 dagar
Genre: Action, Drama, fantasy, äventyr
Favoritkaraktär: Jace
Poäng:: 5/5







Handling: 
Följ med till New Yorks mörka sida, till de varelser som föredrar att röra sig i natten och skuggorna. Här finns demoner, vampyrer, varulvar, trollkarlar, älvor, skönhet, skräck och passion.

Det är en vanlig söndagskväll och sommarlov. Clary Fray har fått med sig sin bästa vän Simon till klubben hon gillar, Pandemonium. Men det blir allt annat än en vanlig kväll, det blir början på Clarys nya liv.
Clary blir vittne till hur tre ungdomar med konstiga tatueringar och vapen (tjejen har en piska!) dödar en kille inne på klubben. Om det nu är en "kille". Han ser väldigt konstig ut på slutet och hans kropp försvinner utan minsta blodspår. Och det är uppenbart att det bara är Clary som kan se mördarna.
Det blir om möjligt ännu konstigare nästa dag då en av mördarna, Jace, dyker upp på samma fik som Clary och Simon. Och samma kväll försvinner Clarys mamma spårlöst ...

Omdöme:
Egentligen så var det ganska långe sedan jag läste den här boken, men eftersom jag tyckte sååå mycket om den så tänker jag ändå skriva en liten recension om den.

Först och främst så måste jag säga att Cassandra Clare vet hur man skriver riktigt bra böcker, för att jag tror faktiskt att det var först gången jag läste en fantasy bok där det blev spännande på första kapitlet. Och jag tyckte också om hennes sätt att skriva och hennes beskrivningar om saker i boken. Språket flöt på riktigt bra och bokens handling blev bara bättre och bättre. Det ändå jag tyckte var dåligt var att Clary inte kom upp i mängden och att hon inte var så kaxig som jag trodde att hon skulle vara när jag började med boken, men nåja inget är perfekt.  En figur jag däremot gillade var nog Jace, för liksom vad han var sarkastisk, charmig och flirtig! Och hans kommentarer är en av sakerna som gör att jag gillar den här boken.

Ennu en grej jag gillar är hur den här mystiska världen som är uppbyggd med sina vampyrer, varulvar, feer, alver, demoner och såklart skuggjägare som har blandats med den verkliga världen, och det är just såna böcker som är jag väldigt svag för.

Men iallafall så rekommenderar  jag den här boken till alla som vill ha en riktigt bra bok att läsa!