Scarlet

Författare: Marissa Mayer
Serie: Månkröninkan 
Antal sidor: 454
Gerne:  Scarlet
Tiden det tog mig att läsa boken: 5 dagar 
Favoritkaraktär: Cinder
Poäng: 3/5






Handling:
I Scarlet återser vi Cinder, som nu försöker fly från det fängelse där vi sist lämnade henne trots att det kommer att göra henne till den mest jagade personen i hela Samväldet.
På andra sidan jorden söker Scarlet Benoit en tuff fransk tjej som inte drar sig för att bära pistol efter sin försvunna mormor. Och det visar sig att det är mycket hon inte känt till om sin mormor eller den livsfara hon levt i under hela sitt liv. När Scarlet träffar Wolf, en streetsmart slagskämpe som tycks veta en del om hennes mormor, har hon svårt att lita på honom. Samtidigt känner hon sig oförklarligt dragen till honom och han till henne.
Scarlet är en futuristisk version av sagan om Rödluvan. Ett oförglömligt äventyr i en värld befolkad av människor, cyborger och androider.

Omdöme:

Åh vad jag älskade Cinder! Både huvudkaraktären Cinder och själva boken. Så det var med väldigt höga förväntningar som jag började med Scarlet. Och nu när jag är klar med boken så måste jag säga att jag hade lite för väl höga förväntningar på Scarlet. Jag tyckte att den här delen inte var hälften så bra som ettan. Hela den oväntade känslan och första intrycket av en rätt annorlunda värld, som jag fick av första boken var borta. Inte för att den här boken var  dålig, det var den inte. Bara inte lika bra som Cinder. All charm och  mystik som fanns i första delen var så gott som bortblåst.

Boken blev åtminstone bättre när man fick läsa från Cinders synvinkel igen, jag gillade hennes kapitel mest. Och när jag läste ur Cinders perspektiv så kändes som att läsa om någon bekant men när jag läste ur Scarlets perspektiv så kändes det som att läsa om en främling. 

Och precis som i Cinder så spelar kärlekshistorien i boken en ganska tillbakadragen roll. 

Förresten så tycker jag inte om hur beroende Scarlet är av Wolfs hjälp, när hon kan klara sig så bra på egen hand.

Men jag tycker ändå att man ska läsa Scarlet om man har läst Cinder och Scarlet var faktiskt väldigt spännande vid vissa tillfällen.

Ändringar i bloggen

Hejsan! Jo, det är så här att jag tänker ändra lite i mallen och jag tänkte att jag kunde säga det:)

Här är bilden jag funderar på att använda, som jag har  designat:

Kallelsen

Författare: James Frey
Serie: Endgame
Gerne: övernaturligt, äventyr, action, lite romantik
Favoritkaraktär:  Chiyoko
Tiden det tog mig att läsa boken:  3 dagar
Poäng: 3/5









Handling
Tolv ungdomar från tolv uråldriga släkten är kallade till slutstriden. Den släkt som vinner blir ensam kvar på jorden. Alla andra människor dör. De flesta civilisationer har någon berättelse som handlar om att gudar eller varelser som besitter större krafter och kunskaper än människorna kommit ner till jorden från himlen. Nu är varelserna tillbaka för att kräva in det som människorna lovade dem.
Under tusentals år har familjer övat varje generation i hur de ska överleva och döda om de blir kallade som spelare i slutstriden. De som är mellan 13 år och 19 år och 364 dagar är ständigt beredda. Men ingen har blivit kallad. Förrän nu. Tolv meteoriter slår ner på jorden och tolv familjer skickar iväg ett barn till Xi'an i Kina där spelet börjar.

Omdöme: 
Det finns 2 saker i boken som stör mig väldigt mycket, det ena är den löjliga exaktheten som Frey använder på olika mått, 5346 fot eller 2345 meter, som jag tycker är väldigt irriterade. Vad är det för fel med några minuter? Eller några timmer? Flera gånger var jag på gränsen till att slänga bort boken, på grund av det. Den andra grejen son stör mig väldigt mycket är det kallsinniga dödande som sker hela tiden och som huvudkaraktärerna knappt reagerar på, 12 meteoriter slår ner på 12 städer och självklart dör massa människor, kroppsdelar flyger, folk brinner och gissa vilka reaktioner dem får av spelarna? Jo, ett lyft ögonbryn, och några tårar från en spelare vars bror blev spetsad av en meteorit. Det är liksom lite otrovärdigt.

Efter ha försökt hålla reda på och skilja mellan alla tolv *host, mördarna* spelarna så börjar äntligen spelet!  som utspelar sig i utspridda delar i världen, och när spelet börjar så händer det saker, massor av saker...

Ännu en sak som jag tyckte var dåligt med den här boken var det faktum att det var så svårt att skilja mellan sann fakta och falsk fakta.

 Vi får följa bland annat en mordiskt 13 åring, en galen datahacker som också var bomb uppfinnare vid namn An Liu ( tror jag ) och en vad jag skulle kalla tystnadens ninja som också är min favorit karaktär eftersom hon nog var den coolaste av dem alla. Och jag skulle gärna vilja ha ha hennes egenskaper, förutom delen med stumheten, hehehe.

Under bokens gång så tänkte jag att boken påminnde mig om en annan bok, men jag kunde inte sätta fingret på vilken. Men nu kommer jag ihåg vilken bok det var! Jo, det var Hungergame, dem båda böckerna har till och med nästan samma namn, Hungergame, Endgame och i båda böckerna är det 12 spelare och bara vinnaren överlever. Dock finns det vissa olikheter, i endagame så utspelar sig spelet i  runtom i världen medan Hungergame utspelar i sig en arena byggd för spelet o.s.v.

I slutändan så var det en bra bok full med Action, speciellt i slutet. Kanske inte ett litterärt mästerverk  men ändå en läsvärd bok.

Niceville

  

Författare: Kahryn Stockett
Serie: är inte med i nån serie
Tiden det tog mig att läsa boken: 3 dagar
Antal sidor:  479
Favoritkaraktär/er: Minny (för att hon oftas säger vad hon tycker) Aibileen (för att hon är så modig)
Poäng: 4/5







Handling:

När Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter universitetet, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. 
Men Skeeter har förändrats. Hon har författardrömmar och reagerar allt starkare på de orättvisor hon ser omkring sig i 1960-talets Södern. Genom sitt arbete på lokaltidningen träffar hon två svarta hemhjälper - Aibileen och Minny.
Tillsammans bestämmer de sig för att skriva en bok som skildrar verkligheten bakom de fina fasaderna i Jackson, staden som de kallar Niceville. De skriver om hur svarta kvinnor har förnedrats och diskriminerats, men också om deras drömmar, längtan och hopp. Det är ett farligt arbete som kommer att förändra deras liv för all framtid.

Omdöme:
När jag började med boken så hade jag läst många positiva recensioner om den, så jag hade väldigt höga förväntningar på den. Och när jag väl var klar med boken så var jag helnöjd.
 Jag blev nöjd med  boken eftersom den har väldigt starka och levande karaktärer ( då menar jag Minny och Aibileen ) och boken är skriven på ett välskrivet och målande sätt som gjorde  att jag såg karaktärerna på ett väldigt verkligt sätt.

När jag läste boken så blev jag full av olika känslor, ilska och förakt mot de ljushyade som behandlade de mörkhyade så himla dåligt, om något är trasigt så är det dem mörkhyades fel, om något blir stulet så är det dem mörkhyades fel o.s.v. Men jag kände också medkänsla mot de människor som behandlats så, som om dem vore rabies smittade eller något. Och varje gång man behandlade dem så (vilket var ofta) så ville jag bara hoppa in i boken och skrika:
" varje människa har precis likadant värde och det spelar fan ingen roll om den parsonen har en speciel religion eller hudfärg eller läggning eller inte tycker som du, eftersom varje människa har rött blod flytande i ådrorna och varje människa har ett pumpande hjärta och på så viss är likadana, så du/ni ska inte döma dem utifrån det utan hur dem är!"
Det som gör det hela hemskare är att det här var deras vardag, att bli behandlade på det visset. Och det gör mig bara ännu argare.
Men jag måste också säga att det är ju bra att man känner så eftersom en bok som kan få en att känna speciella känslor efter syften, är en bra bok.

Men jag kände inte bara negativa känslor när jag läste boken utan jag kände också glädje när jag läste om vänskapen som växte fram mellan vissa av dem olikfärgade kvinnorna

Månadens lästa böcker

Juli 2015

Lästa böcker:

Sjärnmärkt av Jessica Spotwood som är andra delen i trilogin systrarna Cahill, som var bättre än ettan. Kommer tyvärr inte skriva en recension om den
Systrarnas öde 

Systranas öde av Jessica Spotwood som är tredje och sista delen i trilogin systrarna Cahill, som också  är den bästa delen i hela trilogin. Kommer tyvärr inte skriva en recension om den.

Drömgångaren av Samantha Shannon som är första delen i serien eller trilogin Bone season och som var en ganska bra bok, berättar mer i min mini recension om den.

Alice i zombielandet  av Gena Showalter som är första delen i Berättelsen om underlandet som var ganska bra och som förresten inte är en dugg lik Alice i underlandet. Jag har skrivit en recension och den finns i bloggen. Bokens recension finner du här

Cinder av Marrisa Meyer som är första delen i trilogin månkröninkan som verkligen var en bra bok som man ska läsa nu i sommar. Bokens recension finner du här

Fångade själar av Rachel Vincent som är första delen i trilogin Soul Screamers, som var ganska bra även om den inte stack upp i mängden och som jag kanske ska skriva en mini recension om.

Crow girl av Kate Cann som är en enkel engelsk bok, jag behövde något enkelt så jag tog den, och den var ganska så bra, det blir tyvärr ingen recension om den eftersom den var lite för väl lättläst.

Niceville av Kathryn Stockett som verkligen är en tankevärd bok, mer om den i min recension som jag ska skriva så fort som möjligt.

Evermore av Alyson Noël som  är första delen i serien de odödliga och som inte var så himla bra, jag kanske skriver en recension om den.

Blå måne av Alyson Noël som är andra delen i serien de odödliga, som är mycket bättre än ettan, jag  kanske skriver en recension om den.

Ja, det var alla böcker jag har läst under den här månaden, iallafall dem jag kommer ihåg att jag hade läst. Nästa gång så ska jag skriva upp varje bok jag läser så att jag inte kan glömma några...



Favorit böcker:
Systrarnas öde eftersom jag hade längtat så mycket till den och för att den till och med var bättre än jag först trodde. Och Cinder som jag tyckte var väldigt intressant. Och sist men inte minst Niceville som verkligen hade fått mig tänka ännu mer än jag gör vanligt vist på mänskliga rättigheter och jämställdhet, vilket jag gör nästan hela tiden eftersom det är två väldigt viktiga ämnen som man borde diskutera mer, men nog om det nu.

Snyggaste omslagen:

Själlös

Författare: Gail Carriger
Serie: Parasoll protokollet
Antal sidor: 364 sidor
Genre:  Steampunk, romantik, humor
Favoritkaraktär/er: Alexia, Lord Akeldama
Tiden det tog mig att läsa boken: 1 dag
Poäng: 5/5







Handling:
Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö, ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och värst av allt halv­italienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te?

Själlös är den första delen i serien om den själlösa Alexia Tarabotti och utspelar sig i ett alternativt London i slutet av 1800-talet, där vampyrer och varulvar är en del av samhället. Det är en ångande steampunk-roman fylld av spänning, romantik, humor, luftskepp, bläckfiskar och bakelser.

Omdöme:
Innan jag började med boken så var jag väldigt tveksam, men när jag väl såg den i biblioteket så tänkte jag att jag kunde ge den en chans. Och besviken blev jag verkligen inte! För vilken bra bok!
Jag gillar hur frispråkig Alexia är i den här hemska tiden där folk är tvungna att ha på sig hemska stora klänningar med turnyer  (då menar jag kvinnorna förstås) och att Alexia använder sitt fina parasoll (som vapen) när man muckar med henne gör att jag gillar henne ännu mer.

En till parson jag gillar väldigt mycket är Lord Akeldama med sin roliga kursiva stil, och sina smeknamn på Alexia. Som är t.ex Alixia min lilla smörblomma. En parson som jag däremot inte gillar är Lord Maccon, en hårig alfavarulv. Jag vet inte riktigt varför jag ogillar honom så mycket, kanske beror det på att han påminner mig så mycket om den där idiotiska kontrollerande Christan från Fiffty shadeys of grey eller kanske beror det på att jag fortfarande inte vet hur gamal han var innan han blev en varulv, och på grund av det inte får en bra bild av hans utseende, ja, jag vet inte.

Men iallafall så var det en välskriven, rolig och lättsam bok där man helst ska läsa där folk vare sig hör eller sig dig, om man inte vill ha konstiga blickar :)

Cinder

Författare: Marissa Mayer
Serie: Månkröninkan 
Antal sidor: 400
Genre: Klassisk dystopi 
Tiden det tog mig att läsa boken: 1 dag
Favoritkaraktär/er: Cinder, Androiden Iko
Poäng: 5/5







Handling:
Cinder är 17 år och Nya Beijings bästa mekaniker. Som cyborg har hon inga rättigheter, och hennes styvmor lägger beslag på allt hon tjänar. En dag dyker prins Kai upp vid Cinders marknadsstånd. Den omsvärmade prinsen har ett uppdrag åt henne - och snart är de båda indragna i den onda Måndrottningens intriger. Samtidigt härjar en dödlig pest på Jorden. Cyborger som utses till försökskaniner har ingen chans att överleva ...

Omdöme:

Till att börja med så var Cinder en kanonbok! Jag gillar verkligen hur författaren återskapar den klassiska sagan (Cinderella) och ger den ett nytt liv. Alla de klassiska elementen finns så klart: ond styvmor, hårt, men obetalt arbete, minst en elak styvsyster och en vacker och fördomsfri prins. Vissa ändringar finns dock. Cinder är t.ex en mekaniker som bor i New Beijing någon gång i framtiden,  några efter ett hemskt krig. Hon är hälften människa och hälften android ( alltså en cyborg ) och därför behandlas hon som andra klassens medborgare..

 Adri och Levana är sådär svart-vitt-onda som bara sagofigurer kan vara, och Kai är definitivt charmig på där sagoprins-sättet. Men det är ju självklart Cinder och hennes adroid-vän Iko som är de verkliga stjärnorna. Iko är helt underbar ( och galet rolig ) och Cinder är en stark och intressant karaktär, lite kicks ass. Hon är begåvad, stark, smart, lojal, och hon jobbar hårt på det hon tror på.

Jag tyckte också att den här boken påminnde mig väldigt mycket om Star Wars filmerna, med sina svävare, rymdskepp och Androider. Men det har jag inget emot eftersom jag gillade Star Wars filmerna när jag var mindre.

Innan jag började med boken så hade jag förväntat en kärlekshistoria efter som det här är ju åndå när allt kommer fram en bättre och annorlunda Cinderella så det ska ju vara en kärlekshistoria, men romantiken spelar en ganska tillbakadragen roll i boken och det känns helt okey. Istället tycker jag att viktiga frågor om medmänsklighet och rätt och fel får plats i denna saga.

 Tyvärr tyckte jag att slutet var väldigt förutsägbart, Cinder blev förvånad men inte jag och det är ju meningen att läsaren också ska bli överraskad. Men det gör inget, eftersom inget är perfekt så därför ger jag boken full poäng ändå :)

Fallna änglarnas stad

Författare: Cassandra Clare 

Antal sidor:  468
Tiden det tog mig att läsa ut boken: 2 dagar
Genre: Action, drama, fantasy, romantik
Favoritkaraktär/er: Isabel, Simon, Maia
Poäng:  4/5

Handling:

Dyk in i The Mortal Instruments-världen och New Yorks mörka sida, där vampyrer, skuggjägare, varulvar och demoner rör sig i skydd av skuggorna om natten. Äntligen är Clary och Jace är tillbaka!

Kriget är över och 16-åriga Clary Fray är tillbaka i New York. Allt verkar för en gångs skull vara precis som det ska; det är fred, Clary tränar på sin unika förmåga för att bli en skuggjägare och, framför allt, hon och Jace kan äntligen vara tillsammans!
Men ingenting varar för evigt.
Någon har börjat mörda skuggjägare, och Clary finner sig snart indragen i en kedja händelser som kan göra att hon förlorar alla hon någonsin älskat. Till och med Jace.

Fallna änglars stad är den sträckläsningsframkallande fortsättningen på serien om skuggvärlden som inleddes med Stad av aska, Stad av skuggor och Stad av glas.

Omdöme:
När jag väl började med boken hade jag väntat i över 2 månader på att den skulle översättas. Och efter att ha läst den fantastiska stad av glas så hade jag väldigt höga förväntningar på den. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken på Fallna änglarnas stad. För det första varför måste det alltid vara ett hinder för Clarys och Jaces relation? Och varför heter boken fallna änglarnas stad när den inte har något med fallna änglar att göra?

Om man ska bortse från de där två sakerna jag nämnde här ovan så var boken riktigt bra. Clare fortsätter att impornera på mig med sitt väldigt unika sätt att skriva. Flera gånger satt jag bara där och beundrade texten.
Jace är lika hysteriskt rolig med sina kommentarer som vanligt, för är det någon som kan fälla dräpande kommentarer så är det han. Clary är inte fullt så lika klumpig längre. Simon har fått mer plats, det har Isabel också fått och dialogerna var väldigt väl gjorda. Så i slutänden så var det en riktigt bra bok, men bara inte den bästa helt enkelt.

Men slutet..åh...det var VERKLIGEN INTE så jag tänkte mig att boken skulle sluta, men när den gjorde det så ville jag inget hellre än att rusa till biblioteket och låna nästa del på engelska. Men när jag väl hade lugnat ner mig så hade jag bestämt att jag ska läsa nästa del på svenska när den har kommit ut ( vilket den gör någon gång i Janoari ) så att jag verkligen kan njuta av den.
Så nu är det bara att längta till Januari...

Stad av glas

Författare: Cassandra Clare
Antal sidor: 585
Serie: The Mortal instruments
Gerne: Action, fantasy, drama, lite romantik
Favoritkaraktär/er: Clary, Simon, Isabell
Tiden det tog mig att läsa boken: 2 dagar
Poäng: 5/5









Handling:
Lyda Lagen, eller rädda liv? 
Clary kämpar för att rädda sin mammas liv, men för att få hjälp måste hon åka till Glasstaden, Skuggjägarnas stad i hemlandet Idris. Men att ta sig in oinbjuden i staden är förbjudet enligt Lagen, och att bryta mot den kan straffas med döden .

Kärlek är omöjligt och gamla hemligheter kan visa sig vara livsfarliga när Clary och Jace tillsammans står upp mot Valentine, den ondskefulle före detta skuggjägaren som också är deras pappa!

Omdöme:
Den här delen är utan tvekan den bästa delen i hela serien, i allafall om man bara räknar dem delar som jag har läst. Det här var en riktig bra bok full med action, spänning och STORA händelser.  Alla lösa trådar har sats ihop, man har fått svar på saker man har undrat. Karaktärerna har mognat väldigt mycket från stad av skuggor till stad av glas. Clary har blivit mycket bättre som huvudkaraktär även om hon fortfande är ganska klumpig i flera scener. Man får träffa båda gamla och nya karaktärer. Vilket leder till nya relationer bildas och gamla som bryts.

 Sjäv tycker jag att man känner väldigt många känslor när man läser den här boken, bra som dåliga.
Och eftersom det är mitt i ett stort krig i den här delen så oroar man hela tiden sig för vem som ska dö  och vem som inte ska det, vilket jag tycker är bra eftersom en bra bok är en bok man tänker mycket på.  Dem två andra delerna i serien var väldigt mörka, och den här delen är nog mörkast, med all sin död överallt. Vilket självklart inte gör den här beroendeframkallande boken sämre, utan bara bättre.

Men om vi ska prata om omslaget så tog mig det ett bra tag tills jag kunde lista ut vem det föreställde.     När jag väl gjorde det tyckte jag att hårfärgen var helt fel. Varför tog dem liksom inte en blond moddel? För hans riktiga hårfärg är  ju blont. Men om man ska bort se från modellen med det felaktiga hårfärgen så tycker jag att resten av omslaget är riktigt snyggt, med sina glas-skyskrapor som såg ut precis som jag föreställde mig att Idirs skulle se ut.

Jag har faktisk inte något dåligt i boken som jag kan ta upp.

Som sakt så var det en super bok som slutade riktigt bra, inte för sorgligt eller för lyckligt. Och det ska bli väldigt kul att se vad Cassandra Clare har hittat på åt resten av serien :)

Stad av aska

Författare: Cassandra Clare
Antal sidor: 490
Serie: the Mortal instruments
Gerne: Action, drama, Fantasy, lite romantik
Tiden det tog mig att läsa boken: 2 dagar
Favoritkaraktär/er: Clary, Jace
Poäng; 5/5









Handling:
Häng med till New Yorks mörka sida, där nattens och skuggornas varelser rör sig! Egentligen vill Clary Fray bara att livet ska bli normalt igen. Men vad är definitionen av normalt när man plötsligt kan se varulvar, vampyrer och älvor på gatorna, lever som en demondödande skuggjägare och har en mamma som ligger i en magipåverkad koma? Clary försöker dra sig undan från skuggornas värld. Hon vill umgås mer med Simon (kanske mer än som vän?), men skuggjägaren Jace låter henne inte gå så lätt. Och den enda chansen Clary har att rädda sin mamma är att leta upp den onde skuggjägaren Valentin. Mannen som bland annat dödat Clarys morföräldrar - och visar sig vara hennes far. 

Omdöme:
Den här serien blir ju bara bättre och bättre! Stad av aska är till och med bättre än ettan, delvis för att Clary har skaffat sig en lite mer kaxig attityd och delvis för att Jace komentarer är fler och på så sätt för man njuta av Jaces skämt (hans stora ego) och sarkasm. Alltså flera gånger satt jag bara där och tänkte:
" hur kommer Clare på allt?"
Och jag beundrar också Cassandra Clares gripande sätt att skriva. Efter bara några sidor blev jag helt fast, jag kunde knappt släppa boken ur sikte. Och när jag väl hade slutat att läsa boken så tänkte jag bara på hur det skulle gå för Clary & Jace och resten av gänget.

Tja, det var allt om just den här boken, jag vet att det är en ganska kort recesion men det finns inte mycket att säga förutom: LÄS DEN HÄR SERIEN!