Sommarlovet

Ja, nu är sommarlovet slut(:(  Men jag hann åtminstone läsa massa bra böcker, vilket delvis beror på att jag inte har åkt utomlands den här sommaren och därför haft mycket tid till att läsa. Så sommaren har varit riktigt skönt för mig, med slappande, springande, ätande av chokland och såklart jätte mycket läsande. Här är vissa av böckerna som jag gillande:

• De tre första böckerna ur Parasollprotokollet serien som var bättre än vad jag trodde
• Fjärde och tredje delen ur Iron fey serien som jag tyckte var så mycket bättre en de två första delerna, vilket berodde mycket på att huvudkaraktären, Meghan hade utvecklats så mycket i
  
  just dem där sista delerna
• Jane Eyre som just nu är min absoluta favorit klassiker, både på grund av huvudkaraktären, men också på grund av det fina och målande språket. Mer om den i min recension som jag kommer skriva så fort jag får tid
• Den andra delen ( blå måne ) ur de odödliga, den här gillar jag för att huvudkaraktären hade utvecklats och blivit bättre att följa genom att hon gör saker själv, och inte bara beter sig som en värdelös stackare som första delen, och som ni säkert vet så gillar jag inte kvinnor som beter sig svagare än dem egentligen är
• Cinder som var väldigt intressant eftersom den var typ som Askungen ( med en MYCKET bättre Askungen, då menar jag, Askungen tjejen ) i En Star Wars liknade värld 
• Endgame tyckte jag om, med all sin action
• Enklav som var en super dystopi 

Nu när det är skola så kommer jag antagligen inte kunna blogga så mycket):)
Fast jag kommer försöka skriva i bloggen så fort jag får chansen såklart:)

Chanslös

Författare: Gail Carriger 
Antal sidor: 375
Serie: Parasoll protokollet 
Gerne: steampunk, romantik, humor
Tiden det tog mig att läsa boken: 2 dagar
Favoritkaraktär/er: Alexia, Madame Lefux
Poäng: 2/5






Handling:
Alexia Tarabotti, numera Lady Maccon, trivs i sin nya tillvaro som fru till Conall Maccon, Londonvarulvarnas alfa. Men hennes idylliska tillvaro störs snart då varulvsregementet återvänder från utlandet och slår ner sina tältpinnar på hennes gräsmätta. samtidigt sveper en farsot in över London, och den påverkar stadens övernaturliga invånare på ett skrämmande sätt. På order av drottningen fattar Alexia sitt para­soll, går ombord på ett luftskepp och ger sig av mot Skottland, ursinniga varulvar och en märklig egyptisk mumie. Men det verkar som om någon helst ser att hon inte når sin destination och Alexia måste inse att det finns situationer som inte ens en kopp te kan rädda! 
Chanslös är andra delen i Gail Carrigers charmiga och humoristiska steampunkserie om den själlösa Alexia Tarabotti. Det är en spännande steampunkroman fylld av humor, romantik, öronmuffar, haggis och luftskepp.

Omdöme:
Det var ett tag sedan jag läste den här boken, men jag tycker att jag kommer ihåg mycket av den förvånansvärt bra. Vilket inte är likt mig, som alltid glömmer saker:)
 Först och främst måste jag säga att andra delen i Parasollprotokollet var lika underhållande som den första delen. Men tyvärr lite seg i vissa ställen, speciellt vid mittenpartiet.

Författaren fortsätter chanslös med  samma sätt som i första boken med rappa meningar och intressanta karaktärer. Ibland sitter man och skrockar åt hennes sätt att formulera sig och nickar gillande åt Alexias rättframma och självständiga sätt.

Det enda som skilde sig mellan denna boken och den första är att denna delen är mer eller mindre  som en historisk deckare, och parsonen som det är meningen att lösa fallet i den boken är ju så klart Alexia, vilket gör att  hon får mer, vad säger man?...  rörelse plats?  Utrymme? Men iallafall så  blir inte Alexia inte slängd hit och dit, utan hon sköter sin grej utan att någon bossar över henne på något sätt. Och det gillar jag 

I den här boken får vi även följa med Alexia på en luftskeppsfärd. Och där händer det saker, stora som små.
Vi får också träffa masa nya och väl utarbetade karaktärer, bland annat Madame Lefux som är en egensinnig uppfinnare. Och som går runt i "herr" kläder på 1800 talet! Vilket gör att hon verkligen sticker upp.  Bara det faktum att hon är så självständig och att hon bryter mot 1800 klädregler räcker för att jag ska gilla henne skarpt.
Men det är inte allt, vi får också förflyttas till Skottland och försöka förstöra ett livsfarligt vapen.

Nu till slutet som slutade i en spännande cliffhanger, som fick mig bli väldigt arg på en viss parson, alltså hur kunde den där valpen tro så om Alexia!?!?
Hur, hur?!?

Allt som allt är Chanslös en mycket bra och trevlig fortsättning på Själlös som innehåller allt man gillade från del 1 men som ändå har utvecklats på ett bra sätt.

Scarlet

Författare: Marissa Mayer
Serie: Månkröninkan 
Antal sidor: 454
Gerne:  Scarlet
Tiden det tog mig att läsa boken: 5 dagar 
Favoritkaraktär: Cinder
Poäng: 3/5






Handling:
I Scarlet återser vi Cinder, som nu försöker fly från det fängelse där vi sist lämnade henne trots att det kommer att göra henne till den mest jagade personen i hela Samväldet.
På andra sidan jorden söker Scarlet Benoit en tuff fransk tjej som inte drar sig för att bära pistol efter sin försvunna mormor. Och det visar sig att det är mycket hon inte känt till om sin mormor eller den livsfara hon levt i under hela sitt liv. När Scarlet träffar Wolf, en streetsmart slagskämpe som tycks veta en del om hennes mormor, har hon svårt att lita på honom. Samtidigt känner hon sig oförklarligt dragen till honom och han till henne.
Scarlet är en futuristisk version av sagan om Rödluvan. Ett oförglömligt äventyr i en värld befolkad av människor, cyborger och androider.

Omdöme:

Åh vad jag älskade Cinder! Både huvudkaraktären Cinder och själva boken. Så det var med väldigt höga förväntningar som jag började med Scarlet. Och nu när jag är klar med boken så måste jag säga att jag hade lite för väl höga förväntningar på Scarlet. Jag tyckte att den här delen inte var hälften så bra som ettan. Hela den oväntade känslan och första intrycket av en rätt annorlunda värld, som jag fick av första boken var borta. Inte för att den här boken var  dålig, det var den inte. Bara inte lika bra som Cinder. All charm och  mystik som fanns i första delen var så gott som bortblåst.

Boken blev åtminstone bättre när man fick läsa från Cinders synvinkel igen, jag gillade hennes kapitel mest. Och när jag läste ur Cinders perspektiv så kändes som att läsa om någon bekant men när jag läste ur Scarlets perspektiv så kändes det som att läsa om en främling. 

Och precis som i Cinder så spelar kärlekshistorien i boken en ganska tillbakadragen roll. 

Förresten så tycker jag inte om hur beroende Scarlet är av Wolfs hjälp, när hon kan klara sig så bra på egen hand.

Men jag tycker ändå att man ska läsa Scarlet om man har läst Cinder och Scarlet var faktiskt väldigt spännande vid vissa tillfällen.

Ändringar i bloggen

Hejsan! Jo, det är så här att jag tänker ändra lite i mallen och jag tänkte att jag kunde säga det:)

Här är bilden jag funderar på att använda, som jag har  designat:

Kallelsen

Författare: James Frey
Serie: Endgame
Gerne: övernaturligt, äventyr, action, lite romantik
Favoritkaraktär:  Chiyoko
Tiden det tog mig att läsa boken:  3 dagar
Poäng: 3/5









Handling
Tolv ungdomar från tolv uråldriga släkten är kallade till slutstriden. Den släkt som vinner blir ensam kvar på jorden. Alla andra människor dör. De flesta civilisationer har någon berättelse som handlar om att gudar eller varelser som besitter större krafter och kunskaper än människorna kommit ner till jorden från himlen. Nu är varelserna tillbaka för att kräva in det som människorna lovade dem.
Under tusentals år har familjer övat varje generation i hur de ska överleva och döda om de blir kallade som spelare i slutstriden. De som är mellan 13 år och 19 år och 364 dagar är ständigt beredda. Men ingen har blivit kallad. Förrän nu. Tolv meteoriter slår ner på jorden och tolv familjer skickar iväg ett barn till Xi'an i Kina där spelet börjar.

Omdöme: 
Det finns 2 saker i boken som stör mig väldigt mycket, det ena är den löjliga exaktheten som Frey använder på olika mått, 5346 fot eller 2345 meter, som jag tycker är väldigt irriterade. Vad är det för fel med några minuter? Eller några timmer? Flera gånger var jag på gränsen till att slänga bort boken, på grund av det. Den andra grejen son stör mig väldigt mycket är det kallsinniga dödande som sker hela tiden och som huvudkaraktärerna knappt reagerar på, 12 meteoriter slår ner på 12 städer och självklart dör massa människor, kroppsdelar flyger, folk brinner och gissa vilka reaktioner dem får av spelarna? Jo, ett lyft ögonbryn, och några tårar från en spelare vars bror blev spetsad av en meteorit. Det är liksom lite otrovärdigt.

Efter ha försökt hålla reda på och skilja mellan alla tolv *host, mördarna* spelarna så börjar äntligen spelet!  som utspelar sig i utspridda delar i världen, och när spelet börjar så händer det saker, massor av saker...

Ännu en sak som jag tyckte var dåligt med den här boken var det faktum att det var så svårt att skilja mellan sann fakta och falsk fakta.

 Vi får följa bland annat en mordiskt 13 åring, en galen datahacker som också var bomb uppfinnare vid namn An Liu ( tror jag ) och en vad jag skulle kalla tystnadens ninja som också är min favorit karaktär eftersom hon nog var den coolaste av dem alla. Och jag skulle gärna vilja ha ha hennes egenskaper, förutom delen med stumheten, hehehe.

Under bokens gång så tänkte jag att boken påminnde mig om en annan bok, men jag kunde inte sätta fingret på vilken. Men nu kommer jag ihåg vilken bok det var! Jo, det var Hungergame, dem båda böckerna har till och med nästan samma namn, Hungergame, Endgame och i båda böckerna är det 12 spelare och bara vinnaren överlever. Dock finns det vissa olikheter, i endagame så utspelar sig spelet i  runtom i världen medan Hungergame utspelar i sig en arena byggd för spelet o.s.v.

I slutändan så var det en bra bok full med Action, speciellt i slutet. Kanske inte ett litterärt mästerverk  men ändå en läsvärd bok.

Niceville

  

Författare: Kahryn Stockett
Serie: är inte med i nån serie
Tiden det tog mig att läsa boken: 3 dagar
Antal sidor:  479
Favoritkaraktär/er: Minny (för att hon oftas säger vad hon tycker) Aibileen (för att hon är så modig)
Poäng: 4/5







Handling:

När Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter universitetet, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. 
Men Skeeter har förändrats. Hon har författardrömmar och reagerar allt starkare på de orättvisor hon ser omkring sig i 1960-talets Södern. Genom sitt arbete på lokaltidningen träffar hon två svarta hemhjälper - Aibileen och Minny.
Tillsammans bestämmer de sig för att skriva en bok som skildrar verkligheten bakom de fina fasaderna i Jackson, staden som de kallar Niceville. De skriver om hur svarta kvinnor har förnedrats och diskriminerats, men också om deras drömmar, längtan och hopp. Det är ett farligt arbete som kommer att förändra deras liv för all framtid.

Omdöme:
När jag började med boken så hade jag läst många positiva recensioner om den, så jag hade väldigt höga förväntningar på den. Och när jag väl var klar med boken så var jag helnöjd.
 Jag blev nöjd med  boken eftersom den har väldigt starka och levande karaktärer ( då menar jag Minny och Aibileen ) och boken är skriven på ett välskrivet och målande sätt som gjorde  att jag såg karaktärerna på ett väldigt verkligt sätt.

När jag läste boken så blev jag full av olika känslor, ilska och förakt mot de ljushyade som behandlade de mörkhyade så himla dåligt, om något är trasigt så är det dem mörkhyades fel, om något blir stulet så är det dem mörkhyades fel o.s.v. Men jag kände också medkänsla mot de människor som behandlats så, som om dem vore rabies smittade eller något. Och varje gång man behandlade dem så (vilket var ofta) så ville jag bara hoppa in i boken och skrika:
" varje människa har precis likadant värde och det spelar fan ingen roll om den parsonen har en speciel religion eller hudfärg eller läggning eller inte tycker som du, eftersom varje människa har rött blod flytande i ådrorna och varje människa har ett pumpande hjärta och på så viss är likadana, så du/ni ska inte döma dem utifrån det utan hur dem är!"
Det som gör det hela hemskare är att det här var deras vardag, att bli behandlade på det visset. Och det gör mig bara ännu argare.
Men jag måste också säga att det är ju bra att man känner så eftersom en bok som kan få en att känna speciella känslor efter syften, är en bra bok.

Men jag kände inte bara negativa känslor när jag läste boken utan jag kände också glädje när jag läste om vänskapen som växte fram mellan vissa av dem olikfärgade kvinnorna

Månadens lästa böcker

Juli 2015

Lästa böcker:

Sjärnmärkt av Jessica Spotwood som är andra delen i trilogin systrarna Cahill, som var bättre än ettan. Kommer tyvärr inte skriva en recension om den
Systrarnas öde 

Systranas öde av Jessica Spotwood som är tredje och sista delen i trilogin systrarna Cahill, som också  är den bästa delen i hela trilogin. Kommer tyvärr inte skriva en recension om den.

Drömgångaren av Samantha Shannon som är första delen i serien eller trilogin Bone season och som var en ganska bra bok, berättar mer i min mini recension om den.

Alice i zombielandet  av Gena Showalter som är första delen i Berättelsen om underlandet som var ganska bra och som förresten inte är en dugg lik Alice i underlandet. Jag har skrivit en recension och den finns i bloggen. Bokens recension finner du här

Cinder av Marrisa Meyer som är första delen i trilogin månkröninkan som verkligen var en bra bok som man ska läsa nu i sommar. Bokens recension finner du här

Fångade själar av Rachel Vincent som är första delen i trilogin Soul Screamers, som var ganska bra även om den inte stack upp i mängden och som jag kanske ska skriva en mini recension om.

Crow girl av Kate Cann som är en enkel engelsk bok, jag behövde något enkelt så jag tog den, och den var ganska så bra, det blir tyvärr ingen recension om den eftersom den var lite för väl lättläst.

Niceville av Kathryn Stockett som verkligen är en tankevärd bok, mer om den i min recension som jag ska skriva så fort som möjligt.

Evermore av Alyson Noël som  är första delen i serien de odödliga och som inte var så himla bra, jag kanske skriver en recension om den.

Blå måne av Alyson Noël som är andra delen i serien de odödliga, som är mycket bättre än ettan, jag  kanske skriver en recension om den.

Ja, det var alla böcker jag har läst under den här månaden, iallafall dem jag kommer ihåg att jag hade läst. Nästa gång så ska jag skriva upp varje bok jag läser så att jag inte kan glömma några...



Favorit böcker:
Systrarnas öde eftersom jag hade längtat så mycket till den och för att den till och med var bättre än jag först trodde. Och Cinder som jag tyckte var väldigt intressant. Och sist men inte minst Niceville som verkligen hade fått mig tänka ännu mer än jag gör vanligt vist på mänskliga rättigheter och jämställdhet, vilket jag gör nästan hela tiden eftersom det är två väldigt viktiga ämnen som man borde diskutera mer, men nog om det nu.

Snyggaste omslagen:

Själlös

Författare: Gail Carriger
Serie: Parasoll protokollet
Antal sidor: 364 sidor
Genre:  Steampunk, romantik, humor
Favoritkaraktär/er: Alexia, Lord Akeldama
Tiden det tog mig att läsa boken: 1 dag
Poäng: 5/5







Handling:
Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö, ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och värst av allt halv­italienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te?

Själlös är den första delen i serien om den själlösa Alexia Tarabotti och utspelar sig i ett alternativt London i slutet av 1800-talet, där vampyrer och varulvar är en del av samhället. Det är en ångande steampunk-roman fylld av spänning, romantik, humor, luftskepp, bläckfiskar och bakelser.

Omdöme:
Innan jag började med boken så var jag väldigt tveksam, men när jag väl såg den i biblioteket så tänkte jag att jag kunde ge den en chans. Och besviken blev jag verkligen inte! För vilken bra bok!
Jag gillar hur frispråkig Alexia är i den här hemska tiden där folk är tvungna att ha på sig hemska stora klänningar med turnyer  (då menar jag kvinnorna förstås) och att Alexia använder sitt fina parasoll (som vapen) när man muckar med henne gör att jag gillar henne ännu mer.

En till parson jag gillar väldigt mycket är Lord Akeldama med sin roliga kursiva stil, och sina smeknamn på Alexia. Som är t.ex Alixia min lilla smörblomma. En parson som jag däremot inte gillar är Lord Maccon, en hårig alfavarulv. Jag vet inte riktigt varför jag ogillar honom så mycket, kanske beror det på att han påminner mig så mycket om den där idiotiska kontrollerande Christan från Fiffty shadeys of grey eller kanske beror det på att jag fortfarande inte vet hur gamal han var innan han blev en varulv, och på grund av det inte får en bra bild av hans utseende, ja, jag vet inte.

Men iallafall så var det en välskriven, rolig och lättsam bok där man helst ska läsa där folk vare sig hör eller sig dig, om man inte vill ha konstiga blickar :)