Niceville

  

Författare: Kahryn Stockett
Serie: är inte med i nån serie
Tiden det tog mig att läsa boken: 3 dagar
Antal sidor:  479
Favoritkaraktär/er: Minny (för att hon oftas säger vad hon tycker) Aibileen (för att hon är så modig)
Poäng: 4/5







Handling:

När Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter universitetet, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. 
Men Skeeter har förändrats. Hon har författardrömmar och reagerar allt starkare på de orättvisor hon ser omkring sig i 1960-talets Södern. Genom sitt arbete på lokaltidningen träffar hon två svarta hemhjälper - Aibileen och Minny.
Tillsammans bestämmer de sig för att skriva en bok som skildrar verkligheten bakom de fina fasaderna i Jackson, staden som de kallar Niceville. De skriver om hur svarta kvinnor har förnedrats och diskriminerats, men också om deras drömmar, längtan och hopp. Det är ett farligt arbete som kommer att förändra deras liv för all framtid.

Omdöme:
När jag började med boken så hade jag läst många positiva recensioner om den, så jag hade väldigt höga förväntningar på den. Och när jag väl var klar med boken så var jag helnöjd.
 Jag blev nöjd med  boken eftersom den har väldigt starka och levande karaktärer ( då menar jag Minny och Aibileen ) och boken är skriven på ett välskrivet och målande sätt som gjorde  att jag såg karaktärerna på ett väldigt verkligt sätt.

När jag läste boken så blev jag full av olika känslor, ilska och förakt mot de ljushyade som behandlade de mörkhyade så himla dåligt, om något är trasigt så är det dem mörkhyades fel, om något blir stulet så är det dem mörkhyades fel o.s.v. Men jag kände också medkänsla mot de människor som behandlats så, som om dem vore rabies smittade eller något. Och varje gång man behandlade dem så (vilket var ofta) så ville jag bara hoppa in i boken och skrika:
" varje människa har precis likadant värde och det spelar fan ingen roll om den parsonen har en speciel religion eller hudfärg eller läggning eller inte tycker som du, eftersom varje människa har rött blod flytande i ådrorna och varje människa har ett pumpande hjärta och på så viss är likadana, så du/ni ska inte döma dem utifrån det utan hur dem är!"
Det som gör det hela hemskare är att det här var deras vardag, att bli behandlade på det visset. Och det gör mig bara ännu argare.
Men jag måste också säga att det är ju bra att man känner så eftersom en bok som kan få en att känna speciella känslor efter syften, är en bra bok.

Men jag kände inte bara negativa känslor när jag läste boken utan jag kände också glädje när jag läste om vänskapen som växte fram mellan vissa av dem olikfärgade kvinnorna