Röd drottning

Författare: Victoria Aveyard
Gerne: Dystopi, lite romantik
Tiden det tog mig att läsa boken: 2 dagar
Antal sidor: 384
Serie: Röd drottning 
Favoritkaraktär: Mare
Poäng: 4/5







Handling ( från Adlibris ) :
I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön- utan efter blod. De silveblodiga- de silvriga- är supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.
Mare hör till den röda delen av befolkningen och ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att rubbas. Men när hon genom en ödets nyck börjar arbeta som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats allt. Till sin egen och hovfolkets stora förvåning upptäcker Mare att hon själv besitter en unik och dödlig förmåga, trots sitt röda blod.
Kung Tiberias inser snart att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på. Men medan han smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån och öppna dörren till en ny värld. Samtidigt har hennes hjärta börjat dra henne åt helt fel håll

Omdöme:
Jag började Röd drottning med höga förväntningar efter att ha sett det där väldigt snygga omslaget, läst den intressanta handlingen och läst recensioner om den, och jag avslutade boken riktig nöjd. Först och främst var Mare en jätte bra hjältinna, som påminde mig lite om vår kära Katniss även om Mare hade sina brister och hade en vana att lite på fel parsoner.

Själva världsbygget var inte något helt nytt men eftersom Aveyard lyckades få det vara medryckande och fascinerande så hade jag inget emot det.

När jag läste Röd drottning kändes det ibland som om allt utspelade i 1800 talet t.ex pågrund av vissa traditioner och pågrund av att att det finns en kungafamilj som lever i ett hov o.s.v. Men ibland kändes det också som om allt utspelade sig i framtiden tillföljd av t.ex vissa uppfinningar som inte finns nu. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om det.

Vad det gäller triangel eller snarare fyrkantdramat så var det inte för en gångs skull så uppenbart vem som skulle få vem, vilket var bra även om jag inte kände något speciellt för någon av killerna.

Nu låter min recension lite för väl likgiltig, med tanke på att Röd drottning var så bra att det fanns tillfällen som fick mig ta till min konstiga vana, nämligen att stänga boken när den blev för nervkittlande och börja gå runt i cirklar samtidigt som jag försöker att lugna ner mig själv. Och det faktumet att jag tog till min lilla vana bevisar att den här boken var jätte bra.